Så, nu, för första gången någonsin lägger jag ut novellen "Att vara populär". Lägg märke till novellen. Den är inte riktigt i sin originalform (skrev om, och tog bort en del), men när jag skrev den var den planerad som en novell. Dock så blev det väldigt mycket jag-form, så därför kan jag tänka mig att folk blandar ihop den med en debattartikel eller något. Självklart är den baserad på mig själv. Var väldigt inne på skönhetsideal i tvåan på gymnasiet, så det är väl så den blev till. Lägg än en gång märke till baserad på, den är ganska kryddad med argument. Och jag har inget problem med självförtroende, självkänsla eller något sådant, och jag trivs med att fixa mig så pass mycket jag gör, så få inte för er något. Gilla gärna inlägget om ni gillar det, och om ni tycker det är skit kan ni ju kommentera det. Here you go!
Att vara populär.
Hallå! Eller tja. Ett vanligt hej kanske är bäst. Vad spelar det för roll egentligen? Du förstår vad jag menar, jag vill helt enkelt hälsa. Men jag tror ändå att ett simpelt hej blir bäst, så hej!
Anna Johansson, vanligaste namnet i Sverige. Nitton år. Lever ett lagom liv med två syskon, mamma, pappa, och en hund. Hus, bil, husbil, samhällsprogrammet. Lagom med problem, lagom lång, sticker ut lagom mycket, och är lagom populär.
Jag har tänkt på det där, vad som gör en populär. Vad som styr om JAG är populär. Hur kan en enkel hälsningsfras styra det? Fastnade ni vid hej, eller hallå? Eller borde jag ha hälsat med ett tja? Världen är konstigt. Jag kommer på mig själv allt som oftast med att tänka att världen är helt jävla dum i huvudet.
Allting handlar om att vara populär. Utseende, rätt beteende. Jag är inte någon som kallas ful. Jag fixar mig, sminkar mig, färgar håret, fixar naglarna, solar och försöker hänga med i modetidningarna. Ändå känner jag mig inte nöjd. Om jag är trött, och bara vill gå och lägga mig kan jag inte göra det, nej. Sminket måste tas bort så att hyn inte blir dålig. När jag står där i badrummet och kollar på mig själv i spegeln, allt eftersom sminket försvinner, tänkter jag bara på hur konstig världen är. Vem bestämmer egentligen att det är med smink jag är fin, och inte utan? Jag undrar hur andra ser på sig själva när de inte är fixade. Ser ni er som jag gör? När ni står där i spegeln och kollar på er själva, medan den perfekta ytan rinner ner i vasken, för att sedan spolas ned i avloppet. Känner du dig ful?
Hur gör du när du inte klarar av att nå upp till kraven som världen har på dig? Hur gör du när du inte känner dig fin? Känner du dig kladdig? Jag känner mig som en teckning ett litet barn har ritat. Alla vet att den inte är fin, men alla ler ändå och säger att den är det.
Vi skapades utan smink. Jag, Anna, skapades sådär som jag ser ut när jag står i badrummet sent på kvällen, och kollar mig i spegeln för att se att jag inte har missat att ta bort någon mascara. Varför varför varför är vi så besatta av vårat utseende? Tänk om man hade lagt energin på något annat istället. Tänk om jag hade lagt den energin på att vara trevlig mot mina medmänniskor. Tänk om jag hade lagt den energin på att hjälpa till hemma. Eller tänk om JAG hade gått upp en timme tidigare på morgonen och skitit i att fixa mig, bara för att hjälpa en granne att klippa gräset. Och tänk om jag inte hade behövt den där extra timmen på kvällen för att ha inpackningar i håret, och för att tvätta bort mitt smink, hade jag haft bättre betyg då?
Man kommenterar gärna andras utseende. Man får höra att man sminkar sig för mycket, att man bryr sig för mycket. Kan man göra annat än att hålla med? Men det är ju för andras skull man gör det. Jag gör det inte bara för att killar ska tycka att jag är fin. Jag vill att mina vänner ska uppskatta mig. Jag vill att dem ska lägga märke till att jag gör mig fin, att de ska lägga märke till om jag färgar håret, eller har en ny tröja. Jag vill vara nöjd. Men varför är det fint med eyeliner? Och varför är det fint med foundation? Varför är det fint med färgat hår? Och varför varför varför är det fint att kunna ha minsta storleken i kläder?
Vem har bestämt att jag, Anna Johansson, med ofärgat brunt hår, blek hy, storlek M och fräknar, inte är fin?
Just det. Samhället. Ni. Vi. Du. Och jag. Sjuk värld va?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar